Allt började i Drakenberg i södra centrala Stockholm, där jag bodde med mina tre barn och min man. Jag höll kurser för barn i dramarytmik och dans i en lokal i området. Vid jul övade vi på en teaterpjäs som barnen skulle få framföra för sina familjer. Pjäsen hette lustigt nog "Tomten som inte ville vara tomte", och det var precis vad som hände vid uppvisningen - barnet som skulle spela tomte ville inte spela tomten som inte ville vara tomte. Jag visste som dramapedagog att man aldrig får tvinga barnen, om någon inte vill delta så ersätter man den. Man stöttar barnen och respekterar deras beslut. Mycket lugnt täckte jag den del som behövdes täckas. Det kunde vara att spela blomma eller en kanin eller som i det här fallet jultomten. Jag tog på mig jultomtekläder som var ganska så mycket för små för mig som är stor och lång, vit peruk och handskar som täckte mina bruna händer.
Det blev succé. Barnen lyste så starkt att deras föräldrar knappt kände igen dem. De improviserade med saker som de tyckte var roligt att säga eller göra med stor humor. Min roll som Jultomten uppskattades också, av både syskon och föräldrar.
Ungefär en vecka senare träffade jag på en av föräldrarna vid mataffären.
Hon sa: Vet du Maria, jag var där - vad härligt det var! Jag tror att om du vill, så finns det något som du skulle kunna hjälpa mig med.
Jaså, vad kan jag hjälpa dig med?
Hon berättade att hennes son var cirka fem, sex år gammal och att han inte längre trodde på jultomten eftersom han kände igen sin pappas händer och skor. Mamman var från Kanada och ett av hennes vackraste barndomsminnen var just tomten på julafton. Hon kände sig fullkomligt maktlös över att hennes son inte skulle få uppleva samma härliga julfantasi som hon hade haft.
Maria, jag fick en idé när jag såg dig klädd som tomte.
Jag tittade på henne frågande.
Eftersom du bor i huset bredvid så undrar jag om du på julafton skulle kunna komma klädd som tomten och lämna säcken med julklappar så att min son ser att det inte är pappa som gör det. Jag skulle bli så tacksam om du kunde hjälpa mig med detta!
Jag kände att det var lite svårt att säga nej. Så jag gick hem och berättade för min man att jag skulle vara borta i 15 minuter under tiden som barnen kollade på Kalle Anka. Efter jullunchen och julklappsutdelningen tog jag över jultomtekostymen från min man och smög ut i trapphuset utan att mina barn såg det. Grannen ställde ut säcken i trapphuset när hon såg mig och smög in igen.
Jag knackade på med min behandskade hand och när pappan öppnade dörren så stod jag där, framåtböjd med säcken på ryggen och sa: Ho ho ho, finns det några snälla barn här, och så sa jag sonens namn.
Han vände sig om, han hade suttit och tittat på TV. När han såg pappan stå bredvid jultomten kom han emot oss som en förtrollad. Han kunde inte tro sina ögon. Föräldrarna hade förberett en stol åt tomten och där slog jag mig ner. Jag glömmer aldrig det barnets ögon, han blinkade aldrig under hela tiden som jag var där.
Men pappa, utbrast han, jag som trodde att det var du!
Näe - du ser väl att det inte är jag!
Mamman sa: Ge den här lilla påsen godis till tomten, för tomten gillar godis.
Jag tackade: Ho ho ho! Tack, tack, tack!
Jag delade ut ett par presenter, sedan sa jag: Nu måste jag gå, för jag har många barn som väntar, så jag hoppas att mamma och pappa hjälper mig med att dela ut resten av presenterna!
Och så önskade jag God Jul och gick.
Mamman ringde nästa dag och tackade så mycket. Hennes son berättade nu varje dag om tomten, han upplevde det som något som kom från en annan värld, det var helt ofattbart.
I november nästa år ringde mamman igen och undrade om jag kunde upprepa besöket. Hennes son räknade dagarna tills tomten kom. Jag var fast, jag visste att jag skulle få komma varje år. Jag kunde inte göra ett barn besviket och ingen kunde ersätta min tomte.
Vid elvatiden på julafton några år senare så hade jag åkt till affären för att i sista minuten köpa något till jullunchen som vi hade glömt. När jag steg in i entrén igen träffade jag på en granne vars barn också deltog i mina kurser. Han var en läkare som bodde någon trappa ner i samma uppgång som jag och hade två barn, tre - fem år gamla. Han såg mycket bekymrad och tyngd ut.
Jag hälsade: God Jul!
Hej. Det är ingen god jul för mig
Du har ju familj och barn och allt, det är klart att du har en god jul!
Julen för mig är den värsta ångesten som jag vet. Det värsta jag vet är att vara jultomten.
Jaha...
Inom mig sa jag: Fy fasen Maria - här har du en till!
Det värsta jag vet är att klä ut mig till jultomten, jag får sån ångest.
Vilken våning bor du på? Vilken tid ska jag komma?
Kan du vara jultomte?!
Jag är dramapedagog, jag kan förställa rösten och jag har allt som behövs, kom ut med säcken bara!
Jag kunde se i hans ögon att en stor sten föll från hans hjärta. Det kändes som att jag var läkaren som kom med rätt medicin.
Nu hade jag två tomtebesök varje år. Den första killen, fast han nu var tolv år gammal, ville fortfarande att tomten skulle komma. Varje år fick jag samtalet från föräldrarna: Maria, vi hoppas att du kan...
Min man och jag separerade och våra egna jultraditioner förändrades. Barnen åt jullunch med mig och sedan for de till pappan och firade med hans nya familj. Jag stod ensam på kvällen och förväntades sitta och titta på TV. Det vägrade jag att göra, fast jag vet att många människor sitter ensamma på julafton med stor längtan och många minnen. Jag ville hellre skänka glädje åt andra, så jag började fundera.
Jag hade min egna firma och skulle kunna bredda verksamheten - det kanske fanns fler än mina två grannfamiljer som behövde en tomte på julafton och som inte hade en granne som kunde ställa upp? Jag skulle kunna hyra en liten buss och klä mig som tomtemor och ha en fem, sex tomtar i bussen och åka runt på Södermalm med dem - ! Sagt och gjort, jag kontaktade arbetsförmedlingen och de tyckte att det var en underbar idé.
Ska vi lägga upp det på nätet?
Ja, det är klart, det går bra.
Tanken var att jag skulle betala hundra kronor i timman till tomtarna och ett besök skulle kosta hundra kronor. Hundra kronor skulle alla familjer ha råd med, därför fick det inte kosta mer. Jag är bra på att komma på idéer, men jag är ingen ekonom. Jag fokuserade på folk som behövde en tomte, inte på att jag skulle kunna betala alla utgifter.
Timman efter att annonsen publicerats på nätet började telefonen att ringa. Nästan av alla i Stockholm ville vara jultomte. Folk från alla socialklasser ringde - unga, äldre, killar, äldre kvinnor, storväxta kvinnor - människor som var ensamma eller som hade familjer som inte hade tid att vara med dem på julafton. Vissa berättade att julen var en mardröm och såg en sådan möjlighet i att få fira julen genom att utföra en fin handling och få sätta sin privata nostalgi och tristess åt sidan - och samtidigt tjäna en liten slant. Många av de som ringde var arbetslösa eller pensionerade.
Jag hade vid den här tiden en provanställd, Willy, en ung homosexuell kille från Filipinerna, jättesöt, mycket snäll och godhjärtad. Det var han som svarade i telefon, och så fort som han la ner luren så ringde det igen. När jag hade anställt mina fyra tomtar så ringde det hundra till! Och när jag satte ut annonsen efter folk som efterfrågade tjänsten så blev det ännu värre, och vi hade bara en telefon och en fax. Sedan ringde Aftonbladet: Är det ni som hyr ut tomtar?
Ja-a?
Kan vi komma och skriva om det och ta bilder på några tomtar?
Javisst, det kan vi ordna!
Efter det ökade trycket ytterligare. Folk stod i kö för att få komma fram, vissa väntade i en timma. Vi överöstes av hyllningar: Att ingen har tänkt på detta förut! Vi har separerat, jag är ensamstående - du har räddat oss! Snälla, snälla - ni måste komma!
Inte bara barnfamiljer utan också många äldre människor som satt ensamma ville ha tomtebesök.
Min snälla kille skrev ner alla och lovade försöka. Jag tittade på listan och tänkte att då kan vi hyra några bilar till. Vi beställde 15 bilar. Två, tre tomtar och en chaufför skulle sitta i varje bil. Jag blev överlycklig när jag hittade tomtar med eget skägg och egen stor mage. Folk från hela Storstockholm ringde, till och med ända från Södertälje. Vi kom med i Rapport och Aktuellt. Det hela blev till slut så stort att en vecka innan jul slutade vi svara i telefon, en telefonsvarare fick ta hand om alla samtal. Trots detta fortsatte folk att ringa och be om att vi skulle komma.
En av de som jag intervjuade för att vara tomte var en medelålders herre som hette Janne. Han hade haft ett eget företag men var nu arbetslös. Han såg vilket tryck det var på Willy och mig och erbjöd sig att hjälpa till med organisationen. Jag såg att han hade erfarenhet och anställde honom direkt, så nu var vi tre.
Varje dag i många timmar intervjuade vi tomtar för att hitta människor som vi vågade skicka hem till familjer. Det var ett stort ansvar. Inga med knark- eller alkoholproblem, inga kriminella, inga med piercingar i ansiktet för jag ville inte att tomtarna skulle ha mask eftersom det kunde skrämma barnen. De fick ge oss personnummer och identifiera sig. Jag ville inte att någon skulle känna sig diskriminerad. Många av de som sökte var studenter som ville tjäna lite extra pengar och slippa fira jul med sina familjer. Vi fick gallra, på ett mycket finkänsligt sätt: Nu har vi fått tag på många tomtar, men vi sätter upp dig som reserv. Det var otroligt hur många människor som jag träffade varje dag, de stod i kö utanför min lilla lokal på Södermalm.
Bland de sökande fanns en grupp killar, fem, sex stycken som var 17, 18 år gamla. De var muslimer. De trodde inte på kristendomen och var inte så intresserade av julen men de var bland de mest entusiastiska. Allt gick bra fram tills dagen innan julafton - då visade det sig att de bara ville åka tillsammans, inte med en svensk. Vi försökte förklara att de inte kunde gå tillsammans. I varje bil satt tre tomtar som åkte till samma hus och det var viktigt att chauffören förstod allt som sas. Under intervjun hade de pratat sinsemellan inför oss på sitt eget språk utan att vi kunde förstå. Det kanske var rädsla eller fördomar, men jag tänkte att om de kommer till ett hus och börjar prata med varandra och chauffören inte förstår - vad gör chauffören då? Vad händer om de kommer överens om att göra något dumt?
Vi ställde ett ultimatum - antingen jobbar ni med andra svenskar eller så kan ni inte vara med. När de sa nej sa vi till dem att vi inte hade tillräckligt med bilar, fick vi tag på en till bil så fick vi höras. Vilket i sig var sant - vi kunde inte få tag på så många bilar som vi behövde.
Killarnas mammor ringde och skällde ut oss: De är kompisar, de vill vara tillsammans! Du hade lovat!
Jag hade lovat, men inte att de skulle få gå tillsammans. Det var tungt för mig, för jag visste att de hade glatt sig så mycket åt detta, men säkerheten kom först.
Janne organiserade bilarna i olika rutter. En gick till Södermalm, en till Kungsholmen, Östermalm, Haninge, Globen och så vidare. Jag tränade tomtarna i att gå med säcken, knacka och inte ringa på dörren, gå böjda, säga ho ho ho - finns det några snälla barn här, dela ut två, tre presenter och sedan säga att de måste gå för att träffa andra barn. En del hade varit tomtar tidigare och jag fick många tips från äldre människor. Det hela var mycket givande.
Willy ringde alla familjer och berättade vilken tid som tomtarna kom: Håll utkik och prata inte i telefon vid den tiden, lämna tomtesäcken i trädgården eller i trapphuset. Tomtarna skulle ha 15 minuter på sig per familj och under tiden ringde chauffören till nästa familj. Föräldrarna hade förberett ett kuvert med hundra kronor i att ge till tomten.
På julafton kokade jag en stor kastrull tomtegröt. Jag hade glömt att köpa socker så de fick äta med bara kanel och mjölj. Runt långbordet satt alla tomtar och åt som grisar medan jag serverade. Efteråt fick de sätta på sig skägget. I bilen fick de med sig smörgåsar med skinka och varsin en och en halv liters flaska julmust. När de kom tillbaka på kvällen så skulle alla få betalt och jag bjöd på en riktig julmiddag med sill och skinka och kalkon och vin och snaps. Alla var strängt förbjudna att dricka alkohol under besökstiden. Vi hade inga ersättare och varje tomte var fullbokad. Vi utgick från att allt skulle fungera.
Vid tolvtiden drog vi igång. Alla tomtar hade sin lista. Min dotter Rebecka hjälpte mig att sminka tomtarna rosiga. Ingen hade skådat så många tomtar på en gång som på julafton utanför min lokal när de gick ut till bilarna.
Det första oväntade som hände var att många föräldrar hade bestämt sig för något annat än vårt schema - för 100 kronor ville de nämligen också filma. Tomtarna fick gå uppför trapporna eller genom trädgården en extra gång för att de skulle få ett fint klipp - 15 minuter visade sig vara en omöjligt kort tid. Många besök blev försenade. Willy fick ta emot samtalen, och de var inte nådiga: Ni sa åtta och nu är klockan nio! Det blev outhärdligt stressigt.
Aktuellt ville intervjua oss och jag var på väg till Sveriges Radio för en annan intervju när Willy ringde mig: Maria - bil nummer sju - chauffören har ringt och sagt att tomten är så full att han kan inte jobba mer! Han har druckit Akvavit. Han sa Var finns de jävla ungarna fy fan! istället för Finns det några snälla barn här! Han är inte lämplig!
Nej - ta bort honom! ropade jag.
Den tomten hade nästan tolv besök kvar på sin lista när det här hände och det fanns ingen ersättare. Alla tomtekläder var utlånade. Till Rapport log jag och sa: Åh det går så bra, så många familjer väntar. Vi är lite försenade för många föräldrar vill filma.
Under tiden ringde Willy till alla chaufförer: Finns det någon tomte som har lite tid över?
Nej det var omöjligt, alla var försenade. Alla ville filma. De tomtelösa familjerna fortsatte ringa: Snälla, snälla om det finns en chans - hör av er!
Nu övergick berömmet till hot. Willy grät över telefonen.
Barnen gråter! Nu är det för sent! Vi vill inte att ni kommer längre! Jag ska fan ge dig, du har fått mina barn att vänta hela kvällen!
Papporna hotade att bränna ner lokalen, vi fick höra allt från rasistiska smädelser till dödshot.
Det var en av de värsta julaftnarna i mitt liv. Den började så fint och hoppfullt och slutade i katastrof.
Jag serverade alla mina tomtar - utom en - julmiddagen. Jag kunde inte förstå att en så fin gärning kunde gå åt helvete för att en tomte var full och att föräldrar ville filma och att de bjöd tomten på alkohol - ! Jag hade varnat bägge sidor innan. Jag hade missat något oerhört viktigt - ersättare. När vi räknade såg vi att vi hade lyckats besöka 150 belåtna familjer på en kväll och missat tolv familjer, de tolv på den fulla tomtens lista. När vi räknade på utgifter och inkomster såg vi att det fattades 20.000 kronor. Jag tog ett lån hos Finax mot mycket hög ränta.
Men det var inte det värsta - det som jag hade planerat som en glädje som jag skulle skänka hade blivit till en mardröm för tolv familjer som vi inte kunde hjälpa. Jag kände en fruktansvärd frustration över att jag gjort så mycket ont mot min vilja. Jag visste hur grymt det var att lova barnen en tomte som aldrig kom.
På juldagen försökte vi ringa de tolv familjerna. En del ville inte prata med oss - de slängde på telefonen. De som hade betalat via postgiro istället för i handen skickade vi pengarna tillbaka till. Vi erbjöd alla föräldrar att komma i mellandagarna, då skulle de få ett framträdande med en av mina bästa tomtar som kunde förklara för barnen varför tomten inte hade kommit: Det var så många barn som behövde mig, det var så mycket snö. Sju, åtta familjer kom, resten ville inte.
Jag stod helt pank med en skuld på 20.000 kronor, men det som gjorde mest ont var att drömmen hade krossats. Jag var ledsen i flera veckor efteråt. En av de största morgontidningarna berättade inget om tomteförmedlingen när det var den största nyheten, men nu stod det: Det gick åt pipan för kubanska Maria LLerenas tomteförmedling. Jag fick senare höra att några kvinnliga journalister hade utryckt sig mycket negativt om min person, och sagt att jag var opålitlig.
Nästa år ville många föräldrar att vi skulle komma igen.
Jag strök alla förorter och fokuserade på centrala Stockholm. Jag köpte en till telefon och en fax och en dator. Som nyhet införde jag tomtar som pratade andra språk än svenska, för barn från andra kulturer. Jag provade afrikanska tomtar, latinamerikanska tomtar, asiatiska tomtar - till och med en döv tomte för barn som talade teckenspråk. Men ingen ville ha det, inte ens tomtar som pratade franska eller tyska. De ville ha en rosig, vithårig, svensk, tjock tomte. En av mina bästa tomtar var en lapplisa, Aftonbladet uppmärksammade henne. När alla tomtar hade fått sina jobb var det bara den döva tomten kvar. Jag hade kontaktat De Dövas Hus, men han blev bara bokad för ett besök genom dem.
På julafton ringde flera familjer och bad om en tomte.
Jag har en döv tomte?
Kan han säga hohoho?
Ja, det kan han.
Men det behövs inget mer - skicka honom!
Jag tecknade till honom att han hade fått jobb, han körde själv och sa hohoho och alla familjer blev väldigt nöjda med honom. Han var god och riktig och glad och så fin.
2003 hade jag min sista tomteförmedling. Många ville ha tjänsten och hade utvecklat en egen jultradition med tomtar från min förmedling, men det fanns alltid några som blev misssnöjda. Jag började jobba med tomtarna redan i slutet av oktober, och min andra verksamhet som också var min försörjning fick stryka på foten, det fanns helt enkelt inte tid för bägge. Varje jul satt en tomte redo i min lokal med en bil, men det var bara en gång på alla år som han fick rycka ut.
Mina bästa tomtar var ett äldre barnlöst par som gick tillsammans som tomtefar och tomtemor. De hade sytt sina egna dräkter och tyckte att det var jättekul att tomta. Många ville betala extra för att få dem, speciellt på Östermalm. Men vid ett besök så stod hela familjen samlad och väntade på dem bakom dörren. Tomtemor och tomtefar knackade på och när de öppnade så skrek de: Var är toaletten - vi är kissnödiga! Och så rusade de in. Den familjen klagade mycket.
En annan mycket god tomte stannade hela kvällen hos en familj som bjöd honom på mycket alkohol. Vi fick komma och hämta honom till slut. Det var alltid problem med någon tomte, jag kunde inte kontrollera alla dessa människor som jag bara träffade på julafton.
Det var smärtsamt att sluta med förmedlingen, än idag 2011 ringer folk och frågar om de kan få hyra en tomte.
Den herre som jag vid den här tiden hade ett långt särboförhållande med såg hur hårt jag slet och han övertygade mig om att det skadade mig mer än gjorde nytta: Du tjänar inga pengar och varje år gör någon tomte något som skadar dig och din firma.
Jag hörde den tuppens råd och med ont i hjärtat slutade jag. Och eftersom jag kunde höra att den tuppen gal falskt så slutade jag med tuppen också!
Nu struntar jag i tuppen och tomtar - nu tar tomtemor kommandot själv!
Maria bär med sig en rik, samlad berättarskatt sprungen ur den kubanska muntliga traditionen, sagor och myter som härstammar från slavarna som fördes från Afrika till Kuba. Med mycket inlevelse och humor berättar Maria om sin uppväxt på Kuba, om det svåra, roliga och det mytiska. I berättelserna finns musikaliska inslag, Maria spelar på slagverk och engagerar publiken att delta med ljud och rörelse. Hon har berättelser för både vuxna och barn.
Maria började berätta i Sverige redan på 70-talet, i sitt program på TV2 "Sagor och sånger under solen". I många år publicerade Kamratposten hennes egenillustrerade berättelser. På 70- och 80-talet reste Maria runt på Folkets Parker över hela Sverige och berättade sagor, främst för barn.
Det senaste tillfället då man kunde lyssna på Maria berättelser var den 5 juli 2011, då hon för andra gången uppträdde på Berättarnas Torg, Under kastanjen, Brända Tomten i Gamla stan (hörnet Själagårdsgatan-Kindstugatan). Maria berättade mytologiska afrokubanska sagor för vuxna samt berättelser från sitt eget liv på temat kroppsdelar. 110 personer lyssnade och Maria fick stående ovationer!
Andra berättartillfällen för att nämna några har varit Berättarkväll på Agueli 2010,
Stockholm Kulturfestival 2008, Storytelling i Ytterjärna 2007, Lejre Fortaellefestival 2007,
Berättarfestivalen i Ljungby 2006 och Fabula Storytellingfestival 2006.
Maria tillhör Berättarnätet Öst (www.berattarnat-ost.se) och uppträder ibland på deras
kvällar på Kafé Klaver, Rutger Fuchsg 5, Stockholm.
Maria has a rich collection of stories which roots stem from the Cuban spoken tradition,
stories and myths first told by the slaves brought from Africa to Cuba. With a lot of
imagination and humour Maria tells of her childhood and adolescence in Cuba, of the difficult, the humorous and the mythical. Her stories contain musical elements, Maria plays percussion
instruments and engages the audience to participate with sound and movement. She has
stories for adults as well as children.
Maria began telling stories in Sweden as early as the 70's, in her TV-show "Stories and songs
under the sun". For many years the childrens' magazine Kamratposten published her stories
together with her illustrations. In the 70's and 80's Maria told stories in the Peoples' Parks all
over Sweden, chiefly stories for children.
The most recent opportunity to listen to Maria's stories was July 5th 2011, when she for the
second time performed at the Storyteller's Square, Under the Chestnut Tree, at the Burnt Plot
in the Old Town in Stockholm (the corner of Själagårdsgatan-Kindstugatan). Maria told
mythological afro-cuban stories as well as stories from her own life. The theme was body
parts. 110 people listened and Maria received standing ovations!
Other times when Maria has performed, to mention a few, has been Storytelling evening at
Agueli, Stockholm 2010, Stockholm Culture Festival 2008, Storytelling in Ytterjärna, Sweden
2007, Lejre Fortaellefestival in Denmark 2007, Storytelling Festival in Ljungby, Sweden 2006
and Fabula Storytellingfestival 2006.
Maria is part of the storytelling community Berättarnätet Öst (www.berattarnat-ost.se)
and can sometimes be seen perform at their nights at café Kafé Klaver, Rutger Fuchsgatan 5, Stockholm.
Foton från Marias uppträdande på Berättarnas Torg, Under Eken i Gamla Stan 5 juli 2011.
Photos from Maria's performance at the Storyteller's Square, Under the Chestnut Tree in the Old Town in Stockholm July 5th 2011.
